Vi har valt att bli ortopeder av följande skäl:

• få träffa patienter i alla åldrar
• arbeta med både lindrigt och svårt sjuka och skadade
• se snabba och påtagliga resultat av den givna (oftast kirurgiska) behandlingen
• patienten och vi vet att utfallet är ett resultat av vårt hantverk
• få lindra smärta och återställa funktion och på så sätt hjälpa patienter till ett aktivt liv
• få forska inom ett ämne med breda kontaktytor mot såväl grundforskning som tillämpad och klinisk forskning
• verka inom en specialitet där mitt kunnande behövs i hela världen
• satsa på en specialitet med mycket goda karriärmöjligheter
• kunna fritt välja mellan arbete i offentlig eller privat regi

Vad betyder ortopedi

Ortopedi betyder “raka barn“ och bildas av de grekiska orden orthos = rak och pais = barn eller paideia = fostran.

Benämningen skapades av den franske barnläkaren Nicolas Andry som 1741 i Paris gav ut en bok som på omslaget hade det träd (se ovan) som kommit att symbolisera ortopedin. Det krokigt växande trädet har bundits till en rak påle för att tvingas växa rakt. Boken, med titeln “Ortopedia eller konsten att korrigera och förebygga deformiteter hos barn“, var egentligen avsedd som hjälpmedel för föräldrar

Ortopedin var till en början inriktad på att med olika typer av bandage, korsetter och apparater påverka deformiteter i rörelseapparaten men med införandet av anestesi, insikterna i hur bakterier kan orsaka infektioner och hur dessa kan förebyggas med aseptik samt upptäckten av röntgen från mitten av 1800-talet och framåt utvecklades ortopedin snabbt till en kirurgisk specialitet.

Dagens ortopedi

I dagens ortopedi handläggs medfödda och förvärvade skador och sjukdomar inom rörelseorganen. Ortopeder tar hand om hela kroppen från halsen och nedåt, endast huvudet lämnas åt andra specialiteter.

Med rörelseorganen menas skelettet, alla leder, muskler och senor och annan bindväv samt de perifera nerverna.

Inom ortopedin sköts patienter i alla åldrar, från nyfödda till åldringar och alla typer av skador och sjukdomar. Även om tyngdpunkten ligger på kirurgiska behandling finns också utrymme för farmakologisk behandling, rehabilitering och fysikalisk behandling, yrkes- och försäkringsmedicin. Infektionsproblematik är ett viktigt område inte minst i den s. k. Tredje världen där också skador, fr. a. inom trafiken, är det snabbast växande medicinska problemet.

I Sverige är de stora diagnosgrupperna frakturer och andra traumatiska skador, artros och reumatoid artrit, ryggsjukdomar och problem relaterade till idrotts- och annan fysisk aktivitet.

Ortopedin går hand i hand med den tekniska utvecklingen och är idag en högteknologisk specialitet både i diagnostik och behandling även om den fysikaliska diagnostiken är högt driven och fortfarande basen för verksamheten. Teknologisk utveckling gör det i dag möjligt att ersätta flertalet leder med konstgjorda, laga flertalet frakturer invändigt så att funktion kan återställas omgående samt med sk titthålsteknik undersöka och operera i flertalet leder.

Ortopedisk forskning

Ortopedisk forskning spänner över allt från grundforskning på subcellulär nivå till kliniska undersökningar av olika patientkategorier.

Exempel på grundforskning är broskstudier för att få fram varför artros uppkommer och hur brosk kan odlas och transplanteras i leder, kartläggning av signalsubstanser i skelett och mjukdelar och hur samspelet med central nervsystemet sker.

Biomekanik är ett stort ortopediskt forskningsfält där rörelseorganens funktion och hållfasthet studeras, ofta tillsammans med andra fakulteter och industrin, och där resultaten sedan omsätts i kirurgin, t ex i form av nya implantat och proteser.

Epidemiologiska studier är vanliga inom ortopedin och betydelsefulla resultat rörande skade-och sjukdomsförekomst och genomslag tillkommer ständigt.

Kliniska studier där resultat av behandlingar utvärderas är idealiska inom ortopedin eftersom själva behandlingen i regel är konkret och påtaglig och effekten oftast mätbar redan efter kort tid. Exempel är utvärdering av kirurgiska metoder, frakturläkning vid användning av olika implantat och funktion och långtidsresultat vid insättandet av konstgjorda leder.

Var finns ortopedin i Sverige?

Ortopeder finns på alla sjukhus i Sverige där akutsjukvård bedrivs och på flertalet allmänna och privata sjukvårdsinrättningar. Det finns för närvarande cirka 60 ortopediska kliniker i landet, på alla universitetssjukhus, alla länssjukhus och flertalet länsdelssjukhus. På de länsdelssjukhus där egen ortopedklinik saknas finns ortopedsektion inom kirurgkliniken.

Inom öppenvården finns fr. a. privatpraktiserande ortopeder, som ofta utöver mottagningsverksamhet bedriver avancerad dagkirurgi och där privatkliniker för sluten vård finns (Stockholm, Göteborg, Uppsala, Linköping m fl) även större slutenvårdskirurgi.

Vilka är ortopeder?

Omkring 1200 svenska läkare är ortopeder varav cirka 700 är verksamma som specialister idag. Resten är pensionärer eller ST-läkare. Ortopederna är organiserade i svensk Ortopedisk Förening som 1998 hade 8 % kvinnliga medlemmar vilket kan synas litet men är i paritet med övriga kirurgiska specialiteter. Dock skall märkas att av medlemmarna under 35 år är 17 % kvinnor så andelen är stigande. Av medlemmarna, 1212 för närvarande, är ungefär 100 privatpraktiker på heltid.

ST-utbildning i ortopedi

ST-utbildningen följer en målbeskrivning som innehåller krav på teoretiskt och praktiskt kunnande. Den tar i regel 5 år och innebär huvudtjänstgöring inom ortopedi och sidotjänstgöring inom anestesi, handkirurgi, kärlkirurgi samt gärna neurokirurgi. Även annan sidoutbildning är av värde t. ex. reumatologi, plastikkirurgi, yrkesmedicin, radiologi.

Alla landets sjukhus med akutverksamhet erbjuder ST-utbildning. De är alla av Svensk Ortopedisk Förening inspekterade och utvärderade avseende utbildningens kvalitet (SPUR-inspektion) 2002 finns cirka 250 ST-läkartjänster i ortopedi i Sverige.

Årligen anordnas för närvarande 6 SK-kurser i olika ortopediska ämnen. Under 2002 och 2003 anordnas dessutom i SOFs regi extra SK-liknande kurser. Utöver SK-kurserna finns ett stort antal nationella och internationella kurser av värde för ST-läkaren.

ST-utbildningen innehåller en kontinuerlig operativ träning i akut och planerad kirurgi. Under utbildningen går ST-läkaren i regel ensam primärjour med en äldre kollega som bakjour. Flertalet sjukhus har egen ortopedjour men på en del mindre sjukhus förekommer samjour på primärnivå med kirurgklinik. Som ortopedjour har man ofta att handlägga många patienter men flertalet har enkla problem och större akuta operationer sker mestadels dagtid.

Svensk Ortopedisk Förening var först med att inrätta en frivillig specialistexamen och sedan 1986 ordnas en årlig sådan. Föreningen rekommenderar att ST-utbildningen avslutas med denna.

*Källa: Svensk Ortopedisk Förening

En ortoped är en läkare som efter läkarexamen som innebär 5,5 års heltidsstudier gått vidare och gjort AT tjänstgöring enligt nedan:

Allmäntjänstgöring, AT, efter läkarexamen är ett krav för att kunna få läkarlegitimation och för att få göra specialiseringstjänstgöring, ST.

Allmäntjänstgöringen måste göras på ett blockförordnande, vilket är en tidsbegränsad sammanhållen anställning som omfattar minst 18 månader

AT ska innehålla minst nio månader fördelade mellan invärtesmedicinska specialiteter och opererande specialiteter. Områdena måste omfatta minst tre månader vardera. Minst tre månader ska tjänstgöras inom psykiatri. Sist i allmäntjänstgöringen ska ett avsnitt om minst sex månader inom allmänmedicin ligga.

Efter AT tjänstgöringen följer ST tjänstgöring enl nedan:

ST-utbildning i ortopedi

ST-utbildningen följer en målbeskrivning som innehåller krav på teoretiskt och praktiskt kunnande. Den tar i regel 5 år och innebär huvudtjänstgöring inom ortopedi och sidotjänstgöring inom anestesi, handkirurgi, kärlkirurgi samt gärna neurokirurgi. Även annan sidoutbildning är av värde t. ex. reumatologi, plastikkirurgi, yrkesmedicin, radiologi.

*Källa: Socialstyrelsen

Den läkare du träffar här har alltså minst 12 års utbildning bakom sig och sedan ofta många års erfarenhet i yrket.

Ibland blandar man ihop begreppen ortoped och ortopedingenjör.

En ortoped är en läkare med specialistkompetens inom ortopedi och kallas ibland även ortopedkirurg, då ortopedi är en kirurgisk specialitet.

Ortopedingenjörer är som namnet säger ingenjörer, som arbetar med kombinationen människa-teknik och hjälper människor med funktionsnedsättningar genom att applicera olika typer av hjälpmedel. De hjälpmedel som tillhandahålls av ortopedingenjörer brukar indelas i ortoser och proteser. En ortos är ett kroppsburet hjälpmedel medan en protes är en ersättning för en förlorad kroppsdel.

Grundutbildningen till ortopedingenjör omfattar 180 högskolepoäng (bolognaprocessen) och sker vid Hälsohögskolan i Jönköping. Genomgången utbildning leder till en ortopedingenjörsexamen med en kandidatexamen i ortopedteknik samt yrkeslegitimation utfärdat av Socialstyrelsen. Yrket har många aspekter som hantverk, vetenskapligt tänkande och bemötande av människor. I utbildningen avspeglas detta genom att man läser ämnen inom vitt skilda områden som anatomi, psykologi, matematik, mekanik, rehabilitering, med mera. Huvudämnet är dock ortopedteknik och mycket betoning läggs på förståelsen av människokroppens egen mekanik (biomekanik).

Vid vissa diagnoser har man möjlighet att få bidrag till hjälpmedel, tex fotbäddar, via Landstinget.

För att få detta behövs en bedömning och en remiss från oss ortopeder.